Zonen

Det grå-gröna helvetet

RuinFallenHouses.jpg

Så länge Folket kan minnas har zonen alltid legat på lur på andra sidan vattnet (lite om hur den fungerar regeltekniskt finns beskrivet i avsnittet om spelsystemet). Till och med Den Gamle säger att zonen fanns långt innan han tog sin plats på denna jord. Ända sedan ni var små har ruinerna varit en källa till spökhistorier kring elden och myter om hur livet var på den gamla tiden. En gång i tiden ska det ha varit en stad; nu är det ömsom ett förvirrande gytter av gamla hus, övervuxna av allehanda växter i mer eller mindre sunda färger, ömsom en gles stenslätt där bara gräs och enstaka träd trängt igenom asfalten och betongen.

De som på senare år vågat sig längre in i zonen säger att det blir fler och fler ruiner ju närmare zonens hjärta man kommer, men att grönskan för länge sedan vunnit över lämningarna även där. Till och med i de karga sönderbombade grushögarna i mitten sticker envisa tuvor fram. Två färger finns överallt: de gröna växterna och de gråa betonglämningarna. Där det inte är betong är det sten och grus; till och med det trä som överlevt tidens tand har färgats grått med åren. Vattnet som finns överallt tar även det dessa färger. I strömmen som leder mellan sursjön och det stora havet blommar alger i det övrigt silvriga vattnet; de åar och vattendrag som skär kors och tvärs genom staden är fulla med sly och vass, men även av raserade broar och gamla vrak.

Den enda konkurrerande färgskalan skulle vara åt det rödbruna hållet, för näst efter växter och ruiner finns en sak i överflöd i zonen: rost. Överallt har metallkonstruktioner lämnats vind för våg och är nu reducerade till rosthögar, och här och där har det klart och tydligt stått någon maskin som försvunnit men som lämnat kvar stelnade rännilar av rostvatten. Ytterligare ett bidrag är de många tegelruinerna som finns utspridda, kanske mer i området kring hemön än längre in i zonen, även om de tydligen finns där med. Många av dessa hus har dock fallit samman och förvandlats till ovanligt regelbundna och onaturligt färgade stenhögar.

OutdoorConcretePark.jpg

Över detta hänger allt som oftast en disig himmel. På bra dagar är det bara gråa moln; dåliga dagar när vinden sveper med sig dammet och utsläppen från insjön till färgas himlen närmast gul av zonsmoggen. Då och då drar till och med ask och dammstormar genom ruinerna och för med sig den gamla tidens smuts och ibland blir smoggen så tjock att ni knappt kan se kullen från Arken — det var kanske så den kom att stranda på ön? Den Gamle brukade muttra om att det inte är normalt, men ni har aldrig sett något så vem vet vad som egentligen är normalt på denna plats, och nu för tiden verkar till och med han ha vant sig — muttrandet har i alla fall slutat. Sedan så finns även de där dagarna då solen tittar fram, men då blir det ofta så hett att det egentligen bara tär på vattenreserverna.

Det värsta är nog ändå regnovädren. Luften känns förvisso ren ett par dagar efteråt, innan nya smogpustar flyter in, men regnet i sig är bara surt och illaluktande. Ibland är det till och med så surt att det får färgen att flagna och lämnar lätt gulnade växter efter sig. De mer skrytsamma bland zonstrykarna säger att det är rena barnleken jämfört med det syraregn som finns inne i zonens hjärta — eller så använder de bara dem som ursäkt för att ha slarvat bort sina prylar… På vintern faller ibland snö, även den ofta lite gulaktigt missfärgad och sur, men även när det är som värst har det ändå smält bort inom ett par dagar. Ibland har bukten på ön frusit till en kortare stund men det har aldrig varit så kallt att hela strömmen frusit. Detta är tydligen inte heller ”normalt”, men det är definitivt tursamt med tanke på vad som hade kunnat krypa över på isen om natten.

OutdoorWoodBridge.jpg

Spår från den gamla tiden

Ön med arken må ligga i utkanten av zonen men redan på den gränslinjen gör den gamla tiden sig påmind överallt. Vrakgraven i vattnet mellan ön och fastlandet är ett spektakel i sig och innefattar ett par fartyg som är mångdubbelt större än Arken. Detta är dock småpotatis jämfört med de lämningar som hägrar inne i zonen. Längs hela horisonten syns forntorn som sträcker sig mot skyn, högre än fåglarna flyger trots att tornen har blivit sneda och vinda med tiden. Trots naturens återtåg råder det inget tvivel om att detta varit en värld av betong och asfalt, med milslånga spruckna vägar som drar fram kors och tvärs över landskapet och som här och där är igenkorkade av vrak från fornfordon. På fastlandsstränderna som omringar ön finns hundratals ruiner av gamla hus och hamnar, och längre in tornar resterna av fabriker och deras skorstenar upp sig över trädtopparna.

OutdoorForestFactory.jpg

De som rört sig längre in över land har vittnat om oändliga områden av hus, igenrasade och övervuxna, men fyllda av minnen från den gamla tiden. Familjer som lämnat allt de äger i all hast; verksamheter som har upphört över en natt; sjukhus och bunkrar där dit det gamla folket flytt bara för att möta sitt öde och som nu blivit katakomber fyllda med ben och förtorkade rester. Mitt bland allt detta ligger de otaliga slagfälten där fornstyrkor drabbat samman med förödande kraft och lämnat ett hav av kratrar och förvridna metallbestar efter sig.

Oavsett vilket är det på alla sätt livsfarligt att röra sig i zonen. På slagfälten ligger gamla minor och blindgångare kvar, eller så används vraken som skydd av zonmonster. De gamla husen och industrierna är fallfärdiga och kan rasa över den oförsiktige utan förvarning. Samlingsplatserna är fyllda med röta, som om den inte haft ihjäl nog med folk utan ligger kvar på lur i väntan på nya offer. Inte för att rötan begränsar sig till dessa ställen — den är mer eller mindre konstant och frågan är egentligen bara hur stark den är på en given plats.

OutdoorRailTracks.jpg

Allt är sammanknutet av ett nät av vägar, räls och tunnlar som strålar ut från zonens hjärta. Dessa är bra landmärken att utgå ifrån för den som rör sig genom zonen. Därmed inte sagt att vägarna är så mycket säkrare. På många ställen ger de snarare en falsk känsla av fast mark under fötterna så att det inte märks att man gått rakt ut i ett rötträsk förrän man trampar igenom asfaltsskorpan. Tunnlar och broar är särskilt förrädiska och kan falla samman för minsta provokation.

Trots detta är det ofta värt att söka runt i ruinerna. Här finns skrot som kan ge den mest världsvane skrotskallen glädjefnatt, och bland husen och kontoren har zonexpeditioner hittat mer krubb än de kunnat bära hem, för att inte tala om de artefakter från den gamla tiden som finns gömda i rasmassorna. Slagfälten är en guldgruva av patroner (såvida samlaren inte blir av med armarna när ha plockar upp dem). Till och med de överbevuxna paradgatorna och husfasaderna kan vara en källa till fynd: bakom rankor och nedfallet skrot finns reklamplanscher och utställningsföremål som vittnar om den gamla tiden och som gör Gryningsvalvets krönikörer överlyckliga. De många vägarna är också fyllda av fornfordon som går att utvinna viktiga skrotdetaljer från. Några skrotskallar drömmer till och med om att bygga nya vagnar som kan rulla längs med spåren.

WreckClassic.jpg

Zonmonster och annat otyg

Den gamla tidens lämningar är dock inte det enda hotet i zonen. Den nya tidens tillägg är om något ännu värre: Folket må vara en (kanske ensam) spillra av mänskligheten men det är på intet sätt ont om liv i zonen. Tvärt om: det finns så mycket liv att zonfararen ständigt måste vara på sin vakt mot allt. Sönderfallande ruiner och gamla slagfält kan man lätt upptäcka på håll, men ett muterat kamouflage-monster som smyger i det höga gräset är betydligt svårare att få syn på med mindre än att de redan bitit av ens ena ben och nu nöjt är på väg hem till sin lya.

OutdoorParkLake.jpg

På land, i vattnet, i träden och i luften finns det allehanda väsen som gjort sitt bästa för att anpassa sig till den förstörda värld de lever i. Många av dem har utvecklat mutationer som liknar de som Folket besitter, vilket har gett dem en nisch som deras förfäder aldrig haft. Vissa gamla djur har krympt för att kunna gömma sig i ruinerna; andra har vuxit sig enorma av oförklarlig anledning och tolererar inte längre att de jagas av allt och alla för nöjes skull, och en hel släkt av gäss verkar ha tyckt att förmågan att spruta eld skulle vara en klar förbättring av deras redan strålande attityd. Ibland dyker det upp (vilt stammande vittnesmål om) enstaka vidunder som får det att låta som om någon lekt plockepinn i kroppsdelsfabriken… om det nu inte vore för att de som rapporterar om dessa osvikligen är fulla på sprit, sjuka av röta och/eller förgiftade av hallucinogena sporer.

ZonGast.jpg

Det mest mytomspunna väsendet är Zongasten: en krum människoliknande varelse klädd i trasor och fornskrot som ibland ses stryka runt på stränderna och vars gälla skriande ekar över vattnet. De är väl missnöjda med att Arken är utom räckhåll kan man tro, för de som äventyrat längre in i zonen vittnar om att de är om möjligt ännu otäckare när de smyger sig på eller ligger i bakhåll för att lemlästa eller föra bort den ouppmärksamme till ett onämnbart öde.

En annan ökänd best är Skrädesvråken — en enorm rovfågel som ibland syns cirkla över zonen och som får ögonen att svida, inte så mycket som en faktisk effekt utan som ett resultat av att all känsla för perspektiv går förlorade. Det är svårt att säga om den flyger långt bort och högt upp, men är stor nog att lyfta ett par mutanter i varje klo, eller om den är av mer beskedlig storlek men kanske närmare än man kan (och vill) tro. Ingen har riktigt kunnat eller önskat undersöka saken närmare, och oavsett vilket är den något som får den mest sturske att vilja gå inomhus när den börjar cirkla ovanför.

OutdoorTrainWreck.jpg

Som om inte dessa odjur var nog är zonens gröna växter allt annat än idylliska. De har måst kämpa för överlevnad som allt annat och har även de utvecklats som en följd av katastrofen. För det mesta handlar det om att de blivit giftiga eller att de samlar på sig röta i livsfarliga mängder, men bland Folket rör det sig skrönor om allt från köttätande träd som lunkar runt i zonens skogar till blommor som smyger sig på sovande zonfarare. En mer sansad historia, särskilt som alla på Arken var med och bevittnade den, är Frätargräset: en rovväxt som samlar på sig och förädlar zonens sura regn och använder det för att slå ut och smälta ner varelser som förirrar sig ut på ängarna. En sommar slog ett litet fält med frätargräs rot på ön och Folket fick gå man ur huse för att bränna ner det. Den sluge zonstrykaren vet samtidigt att, eftersom gräset suger i sig alla osunda ämnen i närheten så är ytgrundvattnet i marken under ett frätargräsfält ofta ovanligt rötfritt. Detta vatten är dessutom nästan garanterat fritt från magtorsk och parasitsvamp och liknande otäckheter som annars är vanliga i zonvatten — problemet är bara att komma åt det utan att bli gräsgödning på kuppen.

Zon.png


Arken | Folket | Färdigheter | Grundegenskaper & trauma | Hemön | Hot och stöd | Rollpersonen | Spelsystemet | Startsida | Sysslor | Talanger | Tärningarna | Zonen

Zonen

Sicken röta Tippis